Eldkastare

Soldat med Flammenwerfer 35

Redan de tidiga eldkastarna demonstrerade de principer som senare eldkastare kom att följa. Två trycktankar, där den ena innehöll bränslet och den andra innehöll en komprimerad gas. Genom att öppna en ventil gjorde man det möjligt för gasen att pressa bränslet genom en slang till ett munstycke där en liten gaslåga antände bränslet. De första eldkastarna (Flammenwerfer) hade en maximal räckvidd på 35-40m

Under andra världskriget uppfattades eldkastarna som kemiska vapen. Dessa användes speciellt av Nebeltruppen eller ingenjörsförband men kunde användas även av speciella stormtrupper inom infanteriet och av fallskärmsjägare.

Flammenwerfer 35 eller Kleine Flammenwerfer var en vidareutveckling av en modell använd redan 1918. Den bestod av två tankar där den ena var fylld med komprimerad nitrogen och den andra med bränsle. Den vägde 35,8 kg så den var egentligen för tung för en man att operera effektivt. Bränslet räckte till 10 en-sekundersstötar med en räckvid på ca 25-30 m. Där fanns också en Mittlerer Flammenwerfer. Den fungerade enligt samma principer som den förra men drogs av två personer. Tankarna fraktades på en två-hjulig vagn som vägde 102 kg men en bränsletank på 30 liter. Denna visade sig vara så klumpig så den drogs tillbaka från fronttjänst för att istället användas i fasta installationer, bl a till kustförsvarstjänster i Norge.

Dessa två eldkastare understöddes i strid av en speciell enhet med tio enliterstankar med gas (för att tända bränslet). En tioliters tank med drivgas och tio tioliterstankar med bränsle. Detta var tillräckligt för att återfylla tio Flammenwerfer 35 eller tre Mittlerer Flammenwerfer. Enheten drogs av två man eller ett lätt fordon.

Soldat på övning med en Flammenwerfer 35

Mittlerer Flammenwerfer

Den tunga Flammenwerfer 35 tvingade fram en ny typ; Flammenwerfer klein verbessert 40. Den var mindre och lättare, ca 21 kg. Den lägre vikten medförde naturligtvis att soldaten inte kunde medföra samma mängd bränsle men det ansågs mer fördelaktigt med ökad rörlighet.

Soldat med flammenwerfer klein verbessert 40

Nästa steg i utvecklingen var Flammenwerfer 41 med två horisontellt placerade tankar på ryggen på användaren. Det hade visat sig att tankarna till Flammenwerfer klein verbessert 40 var för komplicerade att producera i tillräckligt antal. I övrigt överensstämde de två. Vikten på Flammenwerfer 41 var ca 16-18 kg.

Pga den extrema temperaturen på östfronten, vilken hade lett till att   Flammenwerfer 41 tenderade att "klicka" så var nästa steg Flammenwerfer mit Strahlpatrone 41 som hade ett magasin med tio tändpartoner för att säkerställa att eldkastaren tände när den avfyrades.

 

Fallskärmsjägare med Flammenwerfer 41

Flammenwerfer 41

Flammenwerfer 41mit Strahlpatrone

Fallskärmsjägarna, som också erhöll Flammenwerfer 41, hade dock speciella krav. Det utvecklades en "enskottstyp" utifrån deras önskemål; Einstossflammenwerfer 46. Denna var färdig för användning 1944. Den bestod av en cylindisk tub, 76 mm i diameter, 597 mm lång och vägandes ca 2,75 kg, innehållandes en gaspatron och tillräckligt mycket bränsle för en halvsekunders eldstöt med en räckvidd på ca 27 m. Den var av engångstyp så efter användandet kasserades den. Den kunde riktas och avfyras från axeln. När den väl var färdig, 1944, hade dock fallskärmsjägarna, som vid denna tid fungerade som infanteri, inte längre någon användning för den här typen av vapen. Det producerades bara 30 700 st som fördelades till fallskärmsjägarna och Waffen-SS.

Ytterligare typer av eldkastare, som inte var avsedda att användas av infanteri var bl a Flammenwerfer-Anhanger, ett vagnbaserat system. Pg a sin storlek och sårbarhet användes den inte operativt utan de få som tillverkades användes som fasta installationer bl a i atlantvallen. Den hade tillräckligt med bränsle för eldstötar för upp till 27 sek.

Flammenwerfer-Anhanger

En annan var Abwehrflammenwerfer 42 med en 22,7 l bränsletank. Den var avsedd att grävas ned där man förväntade sig att fienden skulle avancera. Den aktiverades via fjärrstyrning eller med snubbeltråd. De placerades på ett avstånd av 10-25 m med endast munstycket ovanför marken. Den avfyrades genom att man detonerade en liten sprängladdning som genererade tryck nödvändigt för att skapa en eldstråle på 3-5 sek med en räckvidd på ca 50 m.  Abwehrflammenwerfer 42 var en kopia av en rysk eldkastare som tyskarna stötte på 1941 vid Stalinlinjen. Tyskarna producerade 4 162 st och flertalet av dessa placerades som skydd för kustartilleriet i atlantvallen.

Abwehrflammenwerfer 42