Versaillesfreden

Långt före USA:s inträde i kriget hade Woodrow Wilson engagerat sig som medlare i konflikten. Och även efter det att han lett sitt land in i kriget upptog fredsarbetet hans tankar. I det budskap till kongressen där han begärde dess bifall till krigsförklaringen hade han uttalat att syftet med kriget för hans del var att göra världen trygg för demokratin och att förena världens länder i avtal om fred och vänskap. Den 8 januari 1918 delgav han i fjorton punkter först kongressen och sedan hela världen sin uppfattning om hur dessa syften skulle kunna förverkligas.

Hans åsikter spreds över hela världen men de tolkades olika och man fäste framför allt olika stort avseende vid dem. Det var med uttrycklig hänvisning till den amerikanske presidentens program de ledande i centralmakterna inledde notväxlingen som ledde till vapenstilleståndet.

 Utan att kontakta sina bundsförvanter i Europa förde Wilson vissa resonemang med tyskar och österrikare. Men genom att lova att ta de 14 punkterna till utgångspunkt för freden hade han också väckt misstro bland USA:s europeiska allierade. De hade för visso sina egna krav på motståndarna efter att ha fört större delen av kriget utan amerikansk hjälp.

 Mot dessa punkter hade Clemenceau och Lloyd George åtskilligt att invända men pressades inför hotet om separata fredsförhandlingar mellan USA och de besegrade att godta dem.

 Förhandlingstonen angavs av Clemenceau i hans öppningstal som nyvald ordförande i fredskonferensen den 18 januari. Wilson fick höra den gamle “Tigern” inför de 32 delegationerna uttala vad han ansåg vara den fråga man särskilt borde överväga: “Ju större de blodiga katastrofer varit som förödde och förstörde en av Frankrikes rikaste regioner, desto större och frikostigare bör skadeståndet bli”.

Därmed var i förhandlingarnas startögonblick uppenbarat att Wilsons punkter och löften till de besegrade var oförenliga med hans bundsförvanters förhoppningar. Konferensen hamnade snabbt i ett dödläge. Förväntningarna i de flesta av de segrande länderna på en snabb, uppgörelse med centralmakterna förbyttes snart i otålighet, som utlöste allt högljuddare kritik. Clemenceau utsattes för ett mordförsök men begagnade sin roll som konvalescent till att överflytta konferensens tyngdpunkt till enskilda förhandlingar med Wilson, Lloyd George och den italienske regeringschefen Orlando, “de fyra stora”. Under dessa överläggningar utformades under perioden mars-april i stigande desperation och under ständigt kompromissande stommen till ett fredsavtal.

 För att ta med i själva fredstraktaten det avtal om upprättandet av ett Nationernas förbund som ingåtts i Paris och som han själv såg som det viktigaste i hela fredsverket tvingades Wilson till en rad eftergifter som stred mot de fjorton punkterna och mot hans löften till centralmakterna..

 När flera frågor återstod att lösa kallades i slutet av april en tysk delegation till Paris. Inom det tyska utrikesdepartementet såg man med viss optimism på de kommande förhandlingarna. Man hade förberett sig noga och särskilt studerat segrarnas många uttalanden sedan 1914 om att man inte förde krig mot det tyska folket. Vidare förlitade man sig på innehållet i de fjorton punkterna. Man trodde sig därför t ex våga hoppas på medlemskap i Nationernas förbund, på att Tysk-Österrike skulle anslutas till Tyskland, på att få behålla kolonierna och på ett överkomligt skadeståndsbelopp, från vilket borde dras bl a värdet av den utlämnade flottan.

 Den 5 maj 1919 sändes fredsfördraget till tryckning. Överlämnandet bestämdes att äga rum två dagar senare i spegelsalen. Först nu insåg den tyska delegationen att vad som förväntades av den inte var ett meningsutbyte om fredsvillkoren utan den tyska regeringens accepterande av ett färdigt fredsavtal. Tyskarna fick 15 dagar på sig för “skriftliga observationer”.

Fördraget var skrämmande: det kom att framstå som ett instrument för Tysklands förtryck, utplundring och förnedring. Alla de övergrepp som Tyskland under de senaste hundrafemtio åren hade gjort sig skyldigt till, skulle gottgöras.

Frankrike fick rätten att  disponera Saarområdets gruvor och en folkomröstning efter 15 år skulle avgöra om landet skulle tillhöra Frankrike eller Tyskland. Beträffande Rhenlandet fastställdes att den tyska sidan skulle demilitariseras och den västra flodstranden bli föremål för ockupation av ententetrupper, vilken skulle successivt avvecklas på likaledes 15 år. Polen fick en “korridor”, en landstrimma fram till Östersjön med följd att Ostpreussen avskiljdes från direkt förbindelse med det övriga tyska moderlandet. Tyskland förlorade en tiondel av sin befolkning, av vilken omkring hälften hade tyska som modersmål, en åttondel av sitt område, största delen av sina järnmalmsfält och en ansenlig del av sina kolgruvor. Tyskland förlorade också sina kolonier.

Förödmjukande för Tyskland var också att skriva under Versaillesfördragets paragraf nr 231, den sk "krigsskuldsparagrafen" som stipulerade att att Tyskland bar hela skulden till kriget:

"De allierade och med dem förbundna regeringar fastställer och Tyskland tar på sig ansvaret för Tyskland och dess allierades räkning, för alla förluster och alla skador som de allierade och deras förbundna samt dessa länders medborgare har lidit till följd av det krig som de drabbades av genom Tysklands och dess allierades aggression."

Segrarmakterna belastade dessutom Tyskland med enorma skadeståndskrav. Det exakta skadeståndsbeloppet skulle senare fastställas av en särskild kommission, men Tyskland skulle erlägga ett förskott på 20 miljoner guldmark. Illavarslande var att man talade om att i den framtida summan, vid sidan av enormt överdrivna återuppbyggnadskostnader, inräkna pensioner åt krigsänkor, invalider och föräldralösa, räntor på krigslån, demobiliseringspengar etc. Dessa blev en så tung börda för Tyskland att landet under de närmaste årtiondena skulle ha helt lamslagits om man verkligen skulle ha utkrävt full betalning.

Som kronan på verket bestämde segrarna att den tyska armén skulle reduceras till 100 000 man, marinen skulle begränsas till ett minimum, Tyskland fick inte heller ha stridsflygplan, pansarfordon, tungt artilleri eller allmän värnplikt.

Den tyska delegationen inlämnade en diger motskrift men uppnådde bara obetydliga förändringar. Britterna var benägna för en uppmjukning men fransmännen motsatte sig bestämt en sådan. Wilson vägrade att genomlida en ny förhandlingsrunda. De tyska delegaterna fick den 16 juni den slutliga fördragsversionen och lämnade Paris. Tre dagar senare och tre dygn innan vapenstilleståndet löpte ut avgick den tyska regeringen som inte kunnat ena sig om ett ställningstagande vare sig för eller emot ett undertecknande.

Till och med förfarandet när man skulle underteckna fördraget var förödmjukande. De tyska delegaterna hotades med nya krigshandlingar om de inte skrev under. 

Hemma i Tyskland rådde förstämning. Regeringen tvekade inför undertecknandet och armén talade i djärva ordalag om att återuppta kriget. Men alla insåg snart det hopplösa i Tysklands belägenhet och den 28 juni 1919 undertecknade den tyska regeringen fördraget. Krigsskulds- och skadeståndsparagrafen, den tyska härens och flottans reducering till en småstats standard, ockupationen av Rhen under femton år eller mer, avskiljandet av Saarområdet vars gruvor skulle exploateras av Frankrike, allt accepterades. Men det godtogs ej. Tyskarna skrev under därför att de måste. Men de avgav samtidigt en protest. De karaktäriserade fördraget som “ett diktat” vilket det också var; förhandlingar i egentlig mening hade ägt rum endast mellan segermakterna, inte mellan de segrande och de besegrade. Ett sådant fördrag består inte längre än det makt- och våldsläge som ligger till grund för det. Den besegrade håller det endast så länge han är besegrad och spelar den svagares roll. Han är inte moraliskt förpliktad att hålla det.

För de tyska nationalisterna återstod endast skammen. Man talade om “novemberbrottslingarna”, de civila som sades ha fått de obesegrade tyska arméerna att kapitulera. Weimarrepubliken, som hade inneburit förhoppningar om ett demokratiskt och fredligt Tyskland, kunde inte ha fått en sämre start. Många tyskar, i synnerhet inom armén, kände ingen som helst förpliktelse gentemot ett demokratiskt styre så länge det utövades av denna regering.

Vreden i Tyskland närdes framför allt av övertygelsen att man blivit bedragen. Man hade kapitulerat i god tro, i tillit till Wilsons rättrådiga fredsprogram. Den beskedlige och dumme tysken hade gett sig frivilligt i tron på det amerikanska evangeliet då han i stället hade kunnat kämpa vidare och vinna — det var vad tyska demagoger nu tutade i sina landsmän.

Weimarförfattningen

Den 19 januari 1919 hölls val till en konstituerande nationalförsamling i Tyskland med allmän och lika rösträtt för alla tyska medborgare över 20 år, för första gången omfattande även kvinnorna.

Vid valen till nationalförsamlingen fick de tre demokratiska partierna, den s k Weimarkoalitionen, bestående av socialdemokraterna (SPD), demokraterna (Deutsche Demokratische Partei, DDP) och Zentrum, tillsammans inte mindre än 329 mandat av nationalförsamlingens 423 medlemmar. Den regering som efter nationalförsamlingens val av Friedrich Ebert till Tysklands president den 11 februari 1919 bildades under socialdemokraten Philipp Scheidemanns ledning och som bestod av representanter för de tre ovannämnda partierna hade en betryggande majoritet i riksdagen bakom sig.

 Den författning som utarbetades och antogs av nationalförsamlingen i Weimar 1919 skulle tillgodose alla krav på demokratisk och parlamentarisk styrelse samt garantera frihet och rättvisa. Den lagstiftande makten låg enligt denna författning hos riksdagen, som valdes i allmänna proportionella val med ett mandat för varje 60 000-tal väljare, vilket medförde att antalet riksdagsmandat ökade från 459 vid valet 1920 till 647 år 1933. Det här var visserligen demokratiskt, men problemet var att en mängd småpartier med enbart några hundratusen anhängare kunde få några enstaka representanter i parlamentet. Weimarrepublikens regeringar skulle sannolikt bli koalitionsregeringar där en rad partier med olika politiska idéer var tvungna att samarbeta. Detta skulle visa sig vara en stor svaghet.

 Vid sin sida hade riksdagen ett riksråd, som bestod av representanter För delstaternas regeringar men som aldrig i realiteten kom att spela någon större roll. Riksrådet hade möjlighet att inlägga sitt veto mot lagförslag, men kunde överröstas av 2/3 majoritet i riksdagen.

 Den utövande makten tillkom presidenten och en av denne tillsatt regering under rikskanslerns ledning. Regeringen måste ha riksdagens förtroende och kunde avsättas genom misstroendevotum av riksdagen. Presidenten valdes genom direkta val av folket För en period av 7 år. Denne hade efter författningens § 48 rätt att utfärda nödförordningar. Dessa måste dock omedelbart delges riksdagen, som om den så fann För gott kunde upphäva dem. Tilläggas bör att rättigheten att utfärda nödförordningar endast fick tillgripas om “den offentliga ordningen och säkerheten utsattes för avsevärda störningar eller befann sig i uppenbar fara”. Presidentens rätt enligt författningens § 48 att utfärda nödförordningar, som senare kom att spela en stor roll och på många håll tillskri vas stor betydelse för Weimarrepublikens fall, var alltså i realiteten starkt begränsad och omgärdad av garantier mot missbruk. Slutligen innehöll författningen garantier för individuell frihet och rättvisa, religionsfrihet, tryckfrihet och näringsfrihet.

 Efter långa diskussioner i nationalförsamlingen antogs författningen den 31juli 1919, under tecknades den 11 augusti och trädde i kraft den 14 augusti 1919.

 Trots att Författningen trätt i kraft valdes emellertid varken president eller riksdag i enlighet med dess bestämmelser. Den 21 augusti avlade Friedrich Ebert, som dittills fungerat som tillförordnad rikspresident, eden som det nya tyska rikets president. Samtidigt beslöt nationalförsamlingen att istället För att utlysa nyval konstituera sig som riksdag. Bakgrunden till båda dessa beslut var farhågorna för att den demokratiska koalitionen, som tillsatt Ebert och utformat författningen, skulle lida nederlag i ett val, som i augusti 1919 kunde befaras bli helt dominerat av reaktionen mot fredstraktaten i Versailles och resultera i en klart anti-republikansk president och anti-demokratisk riksdagsmajoritet.

Dolkstötslegenden

Enligt dolkstötslegenden hade den tyska armén aldrig blivit militärt besegrad i kriget - nederlaget var uteslutande en följd av revolten på hemmafronten, där socialister och kommunister under ledning av judar och anarkister gjort uppror och därmed omöjliggjort en fortsättning av kriget. Den 18 november 1919 framträdde den tyska arméns ledande män, överbefälhavaren Paul Hindenburg och hans stabschef Erich Ludendorff inför riksdagens undersökningsutskott. De bekräftade båda att Tysklands arméer ännu vid vapenstilleståndet stått obesegrade - för Ludendorffs del i direkt strid med hans egna telegram i oktober 1918, där han förklarat kriget för förlorat och fortsatt militärt motstånd för utsiktslöst.. Dolkstötslegenden fick starkt stöd genom Hindenburgs och Ludendorffs vittnesmål och vann allmän tillit.

Kappkuppen

Krigsskadeståndet

Tysklands skyldighet att betala ett krigsskadestånd hade fastslagits i fredstraktaten i Versailles utan att dess storlek fixerats. Samtidigt beslagtog segermakterna produktions- och transportmedel såsom gruvor och fabriksanläggningar, lokomotiv och alla fartyg över 1 600 ton. Själva krigsskadeståndets storlek hänsköts till en kommitté, som skulle fastlägga krigsskadeståndets storlek senast den 1maj1921. Inför de ekonomiska svårigheter, som efter kriget drabbade framför allt Frankrike men också England krävde en stark opinion att tyskarna skulle betala. Förhandlingarna med Tyskland om krigsskadeståndets storlek inleddes vid en konferens i Spa i juli 1920. Någon enighet med Tyskland stod inte att nå. Enda resultatet blev att fördelningen av skadeståndet de allierade staterna emellan fastlades: Frankrike skulle ha 52 % Storbritannien 22 %, Italien 10 % och Belgien8 % medan de resterande 8 % skulle fördelas mellan övriga allierade stater.

 Efter ytterligare konferenser under vintern och våren 1921 fixerades till sist kraven till 132 miljarder guldmark som skulle betalas med 2-3 miljarder guldmark årligen. Summan var lägre än de belopp som tidigare nämnts från allierat håll, men samtidigt högre än vad man erbjudit sig att betala från tysk sida. I Tyskland väckte kraven en storm av ovilja och avvisades av regeringen, en minoritetsregering bestående av de borgerliga mittenpartierna, som därmed också tvingades avgå. Något sådant skulle tyskarna inte med bästa vilja i världen kunna prestera. Deras land representerade i sin helhet knappast större värden än de belopp som man avkrävde dem och som skulle erläggas. Det gjorde det hela så tröstlöst,  något slut på historien kunde man inte se. Det gjorde varje politiker populär som dundrade mot “det skändliga fördraget” och mot skadestånden. Det var inte bara det att man inte ville betala, vare sig det rörde sig om orimliga eller rimliga belopp. Det var också känslan av att man i grund och botten inte borde betala eftersom man i själva verket inte förlorat kriget, jo, skenbart, genom förräderi, men inte reellt.

 Först sedan de allierade den 5 maj 1921 ställt ett ultimatum och hotat att besätta Ruhrområdet om Tyskland inte inom sex dagar godkände kraven, bildades en ny tysk regering under Josef Wirth bestående av Weimarkoalitionens partier, som tog ansvaret för att bifalla kraven. 

År 1921 framförde den engelske ekonomen J. M. Keynes följande argument mot detta förfarande:

 “Beslutet att förslava Tyskland i en hel generation, att fördärva livet för miljontals människor och att frånta en hel nation dess livsmod borde vara avskräckande och förhatligt ... Det finns de som predikar sådant i rättvisans namn. Mänsklighetens historia visar dock att rättvisa inte är någon enkel sak.” 

Situationen tillspetsades ytterligare av den samtidigt aktuella frågan om Oberschlesien. Polens krav på detta område hade i Versailles hänskjutits till ett avgörande först efter en folkomröstning. Denna, som hölls den 20 mars 1921 med 98 % valdeltagande, gav till resultat att 712 122 eller 61 % röstade för Tyskland, 433 514 eller

39 % för Polen. För att trots detta understryka kraven på en anslutning till Polen gjorde polska friskaror uppror den 3 maj 1921, vilket förde till bittra och blodiga strider mellan polacker och tyskar i Oberschlesien. När de allierade, trots resultatet av folkomröstningen den 20 oktober 1921 tilldelade Polen större delen av området med om kring 90 % av dess tillgångar på stenkol och över 3/4 av dess industri väckte detta bitterhet i Tyskland.

 Eftergifterna i skadeståndsfrågan och beslutet om delningen av Oberschlesien gav i Tyskland upphov till en våldsam reaktion, som bl a tog sig uttryck i s k fememord på personer ansvariga rör regeringens politik. Ett av offren för dessa var i augusti 1921 finansministern Matthias Erzberger, som bar ansvaret för skadeståndsbetalningarna och de därmed förbundna åtgärderna, en annan, utrikesministern Walter Rathenau, som mördades den 24 juni 1922 efter det att han bl a underhandlat med de allierade på en konferens i Genua om olika sätt att betala krigsskadeståndet.

Ruhrockupationen

Den snabbt accelererande inflationen i Tyskland, som gjorde det allt svårare för regeringen att öka produktionen eller ens bibehålla den på dess dåvarande nivå, kunde den inte betala krigsskadeståndet enligt avtal. I detta läge besatte franska trupper den 11januari1923 hela Ruhrområdet i syfte att ge den franska regeringen möjlighet att själv taga ut skadeståndet.

Ruhrockupationen möttes från tysk sida av motstånd: regeringen proklamerade bojkott från tyska myndigheters sida mot ockupationsmakten och strejk vid fabriker, som fransmännen övertagit. Från franskt håll svarade man med att avbryta förbindelserna mellan Ruhrområdet och det övriga Tyskland. För Tyskland innebar Ruhrockupationen dödsstöten för landets ekonomi. Regeringen miste kontrollen över penningvärdet och markens värde sjönk snabbt till en absolut nollpunkt. Den 1 augusti 1923 passerade växelkursen för en dollar 1 000 000 tyska mark, för att den 20 november nå siffran 4 200 000 000 000 mark. Besparingar utraderades. Löntagarna blev hårt drabbade. Reallönen sjönk under 1923 med i genomsnitt 50 %. De som levde på räntor, pensioner eller egna besparingar drabbades än hårdare och många blev utblottade. Samtidigt drogs därmed också ett streck över alla tidigare skulder, bl a de stora lån, som den tyska staten erhållit under kriget, huvudsakligen från sina egna medborgare. Den ohejdade inflationen 1923 innebar en tysk statsbankrutt.

1 augusti 1923 ledde utvecklingen till en regeringskris, som löstes då Gustav Stresemann den 14 augusti ut nämndes till rikskansler i spetsen för en bred koalitions regering med sin tyngdpunkt inom den tidigare Weimarkoalitionen. På den nya regeringens program stod att bringa Ruhrockupationen till ett slut och lösa den ekonomiska krisen. Första uppgiften var att återvinna Ruhr, centrum’ för den tyska industriproduktionen och förutsättningen för att lösa landets ekonomiska problem. Sedan den franske konseljpresidenten Poincaré avvisat alla förslag till en uppgörelse, tvingades Stresemann att avblåsa det passiva motståndet mot de franska ockupationsmyndigheterna utan någon motprestation från Frankrikes sida. I nationella kretsar i Tyskland betraktades denna politik som “förräderi mot fosterlandet”.

Bürgerbräukeller

År 1923 hade nazistpartiet allt jämt sina rötter i Bayern, en konservativ delstat med en stolt militär tradition. Dess regering var fientligt sinnad mot den socialdemokratiska regeringen i Berlin. Detta fick Hitler att fantisera ihop en djärv plan. Varför inte ta kontroll över den bayerska regeringen och sedan tvinga dess ledare att gå samman med nazisterna och marschera mot Berlin för att ta makten i Tyskland? Hitler lyckades övertala general Ludendorff, som hade kommit att betraktas som tysk krigshjälte, att förena sig med honom. Hitler trodde att han med Ludendorff i sina led skulle få stöd från armén. Det var en allvarlig felbedömning. Planen var att gripa medlemmar i den bayerska delstatsregeringen medan de höll tal i en ölhall och därefter övertala dem att delta i upproret.

 På kvällen den 8 november 1923 stormade Hitler, tillsammans med en skara SA-män, in på Bürgerbräukeller, en stor ölhall i München där von Kahr höll tal. Hitler avbröt talaren, tog kommandot, och förklarade att revolutionen i Tyskland utbrutit. Regeringsmakten skulle övertagas av honom med bl a general Ludendorff, von Kahr och von Lossow vid hans sida. 

Omedelbart efter mötet förklarade sig von Kahr och general von Lossow ha handlat under tvång och vände sig mot Hitler. När denne följande dag i spetsen för sina trogna marscherade till Feldherrnhalle för att proklamera revolutionen, fann man vägen dit spärrad av beväpnade poliser. När marschdeltagarna försökte bryta sig igenom öppnade polisen eld. 16 deltagare stupade. De flesta av demonstranterna flydde från platsen. Hitler lyckades smita sin väg och påträffades inte förrän två dagar senare och sex mil därifrån. Han häktades. Den ende som stannade kvar var Ludendorff. Han arresterades och rannsakades inför domstol tillsammans med nio nazistledare. Hermann Göring flydde emellertid till Österrike. 

Trots den upphetsade stämningen i Tyskland hösten 1923 hade Hitlers försök till statskupp inga reella chanser att lyckas. Rikskanslern Stresemann hade från början satt hårt mot hårt inför oroligheterna i Bayern och på andra håll. Stresemann fick också obetingat stöd av riksvärnet under general von Seeckt.

 Rättegången tilldrog sig internationell uppmärksamhet som följd av att Ludendorff fanns bland de anklagade. Hitler utnyttjade denna chans till att hålla politiska anföranden. Han höll ett kraftfullt och känsloladdat tal där han framställde sig själv som tysk patriot. "Hur kunde en sådan som han kallas förrädare, när det enda han hade gjort var att försöka störta de förrädare som hade undertecknat Versaillesfördraget?" Detta fick stor publicitet i tidningarna. Rätten greps av rädsla för att anses som opatriotisk och dömde honom till minimistraffet på fem års fängelse och frikände Ludendorff helt. Hitler benådades dock efter endast nio månader. Han hade det mycket bekvämt i fängelset, han fick regelbundet ta emot besök av sina vänner och använde en del av tiden till att diktera en bok, Min kamp, för sin trogne medhjälpare Rudolf Hess.

 Hitlers erfarenheter från fängelsetiden medförde en ändring i hans ambitioner. De var inte längre koncentrerade till Bayern, nu hade han blicken riktad mot Berlin. Likaså ändrade han taktik. Han övergav tanken på en revolution med våld; polisen och armén var för starka för honom. Från och med då bestämdes Hitlers policy till stor del av arméns inställning. Han förklarade att han var glad åt att polisen och inte armén hade beskjutit deltagarna i hans demonstrationståg. Det lämnade möjligheten till en allians med armén öppen.