Kulsprutepistolen kan ses som en utveckling framtvingad av skyttegravskriget. För att bryta dödlägen måste man skaffa sig tillgång till fiendens skyttegravar. Detta kräver ett litet, kompakt närstridsvapen med stor eldkraft. Detta var något som det normala infanterigeväret inte kunde tillgodose. Utifrån dessa krav utvecklades något som kallades "trench broom" (skyttegravskvast)

Tre separata konstruktioner där den italienska Villar-Perosa var först, redan 1915, den amerikanska Thompson och den tyska Maschinenpistole 18/1 (MP 18/1) togs fram. Medan den italienska och den amerikanska konstruktionen visade sig vara mindre lyckade var den tyska MP 18/1 föregångaren till den moderna kulsprutepistolen.

Designarbetet påbörjades 1916 med leverans av de första prototyperna 1917. Leverantör var Theodor Bergmann Vapenfabrik där chefsdesignern var Hugo Schmeisser. MP 18/1 var ett väldesignat vapen med kort pipa och liten räckvidd. Den var mycket effektiv på avstånd upp till 50m och hade en maximal räckvidd på  200m. Detta relaterat till att den, som alla kulsprutepistoler, använde pistolammunition.

En onödigt komplicerad bit av MP18/1 var det sidmonterade magasinet innehållande 32 patroner vars teknik övertagits från Pistole 08/14. Det visade sig vara mindre framgångsrikt när det användes på helautomatiska vapen.

Tanken var att officerare och underofficerare skulle förses med detta vapen för att säkerställa att de användes så effektivt som möjligt medan små understödsgrupper skulle förse dessa med ammunition. MP 18/1 började användas under tyskarnas offensiv 1918. Den ursprungliga taktiken övergavs och vapnet användes istället av Sturmtruppen. MP 18/1 visade sig vara mycket effektivt i händerna på dessa enheter. Senare i kriget försågs även mindre förberedda förband med dessa vapen som antingen missförstod eller ignorerade dess möjligheter vilket medförde att de användes felaktigt  Bl a så användes den som understödsvapen. Detta medförde reservationer gentemot dessa vapentyper efter kriget vilket påverkade utvecklingen negativt.

Efter kriget fördelades kvarvarande enheter bl a ut till polisen där de användes genom hela mellankrigsperioden och även under andra världskriget.

Trots att tyskarna, enligt Versaillesfördraget, var förbjudna att inneha kulsprutepistoler förhindrade inte detta att vapenfabriker utvecklade dessa med tanke på export.

Kring 1936-1937 började man enas om en specifikation. En kulsprutepistol med relativt kort räckvidd för de förband som på något sätt transporterades till slagfältet. Mekaniserat infanteri, luftlandsatt trupp mm. Designen av MP38:an/MP40:an missförstås ofta. Det var de allierade som började kalla denna modell för "Schmeisser" efter vapenkonstruktören Hugo Schmeisser. Den designades av ett team lett av Berthold Giepel, då chef på Erfurter Maschinen und Werzeugfabrik (ERMA) men uppfattningen att det var en konstruktion av Hugo Schmeisser, som då arbetade på Haenel kvarstår. Det finns dock ingenting som talar för att han var inblandad i detta vapen.

MP 38:an bröt mot nästan alla de tidigare produktionsmetoderna för vapen. Plast och aluminium användes vid tillverkningen. Magasinet, som tidigare varit sidmonterat, monterades nu vertikalt. Pipans mantel, som man tidigare trott var nödvändig för att kyla pipan, togs bort och kolven som tidigare varit av trä blev nu en vikbar stålkonstruktion. Endast automateld gick att skjuta med en eldhastighet på 500/min.

I augusti 1938 bestämdes det att den skulle börja produceras omedelbart. Trots sin innovativa konstruktion visade det sig att man fick problem, den var svår att tillverka och den var för dyr. Det visade sig också att den kunde skjuta oönskat om den blev ovarsamt hanterad. Säkerhetsbristen avhjälptes genom att man bytte ut en del, denna konstruktion kallas MP38/40.

En ny design gjordes där man använde sig av stansade delar,  punktsvetsning etc. Detta medförde att delarna inte behövde tillverkas på samma ställe utan underleverantörer med lite eller ingen kunskap i vapentillverkning kunde utnyttjas för att producera olika komponenter, vilket var en klar fördel. Dessa åtgärder sänkte produktionskostnaden till 57RM-60RM per styck. Produktionen av MP 38-MP 40 för armén uppgick mellan 1939-1945 till 689 403 st. Till detta kommer produktion för Luftwaffe, 195 417 st och för Kriegsmarine, 23 497 st.

MP 40:an visade sig vara ett populärt och pålitligt vapen. Som planerat så var de huvudsakliga användarna panzergrenadier (mekaniserat infanteri) som i sina halvbandvagnar kördes fram nära insatsområdet. Även hos fallskärmsjägarna blev den en favorit. Gradvis spred den sig även till andra sektorer av krigsmakten och började där komplettera den vanliga gevärsbeväpningen. På papperet hade 1940 en infanteridivision 15 500 gevär och 700 kulsprutepistoler. 1944 hade en mindre division 9 069 gevär och 1 503 kulsprutepistoler. Procentuellt ökade alltså fördelningen av dessa kraftigt.

Fördelningen gick dock alltid till stridande enheter, ockupationsstyrkor, bevakningspersonal och liknande fick klara sig utan. MP 40 fick en lång livstid. I slutet av 1980-talet så fanns den fortfarande i tjänst bland norska stridsvagnsbesättningar.

Utvecklingsarbete bedrevs, MP40/II var ett vapen konstruerat att ta två magasin i avsikt att öka ammunitionskapaciteten. Den klumpiga MP 40/II blev inte framgångsrik.

MP 41, producerad av Haenel 1941 är något av ett mysterium. Vem var denna avsedd för? Förutom trästocken överensstämde den exakt med MP 40. En uppfattning var att den var avsedd för en allierad till Tyskland. Jag har också sett åsikten att den var avsedd för paramilitära styrkor/bevakningsändamål där trästocken skulle vara mer lämpad att använda som tillhygge!!?? Vem vet?